Presidenten Fredrik Åkermans PM. Dagboksanteckningar 1841-65
Fredrik Åkermans dagbok som han själv kallar PM, ger en unik inblick i dåtidens politiska förutsättningar och intrigerna i den högsta statsledningen med Karl Johans, Oskar I och Karl XV i fokus. Deb belyser ett viktigt skeende i Sveriges historia och ger en bakgrund till de olika reformer som följde slag i slag under dessa årtionden, alltifrån utbildningsväsendets och fångvårdens reorganisering i början av 1840-talet till frihandelns genombrott och fyrståndsriksdagens upplösning 1865/66. Men dagboken är också fylld av underhållande personporträtt och skandaler i societeten. Allt naturligtvis skildrat med Fredrik Åkermans noggranna men alltid analytiska blick och de värderingar han stod för. Med stöd av Åkerman kommer läsaren riktigt nära personer och händelser i en svunnen epok.
Tomas Lidman, utgivare
ISBN 978-91-637-6882-8
ISSN 0347-8505:38
Professor Michael Wexionius Gyldenstolpes Brev till sonen Nils 1660–1669
Privata brev ger oss en möjlighet att komma människor i historien närmare. Via breven kan vi få samtida vittnens syn på och beskrivningar av historiska händelser. Professor Michael Wexionius Gyldenstolpes brev till sonen Nils under åren 1660-1669 ger en unik inblick i skeenden i Åbo stad, akademi och hovrätt under en spännande och dynamisk period. Samtidigt får vi lära känna privatpersonen Gyldenstolpe och därigenom hela hans familj och allt som upptog familjen vid denna tid. Här skildras problem vid akademin, ekonomiska och juridiska ärenden parallellt med dödsfall, födslar, bröllop, barnens uppfostran och utbildning. Breven utgör ett rikt källmaterial för såväl historia, personhistoria, pedagogikens och retorikens historia som för latinet underperioden. Gyldenstolpes brev är ytterligare ett vittnesbörd om periodens latinkompetens och nylatinets användning.
Utgivaren Annika Ström är professor i retorik vid Södertörns högskola och docent i latin.
Titel: Professor Michael Wexionius Gyldenstolpes Brev till sonen Nils 1660-1669
Utgivare: Annika Ström
Skriftserie: Handlingar del 37
Utgivare: Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia
Bandtyp: Bunden
Utgivningsår: 2014
Antal sidor: 327
ISBN: 978-91-637-6881-1
ISSN: 0347-8505
Per Albin Hanssons anteckningar och dagböcker 1929–1946
Per Albin Hansson var en av de viktigaste svenska politikerna under 1900-talets första hälft. Vid Hjalmar Brantings bortgång 1925 utsågs han till partiordförande och påföljande år till ordförande i riksdagsgruppen, ett uppdrag han behöll till sin bortgång i oktober 1946. Hanssons roll, särskilt under krigsåren, har behandlats av såväl forskare som andra författare. I Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) förvaras den övervägande delen av hans efterlämnade handlingar. Där finns två volymer med Hanssons anteckningar och dagböcker, som omfattar åren 1920–1946, men de utgör inget enhetligt material. Samtliga noteringar gjordes för hand; ett undantag är de om regeringsbildningen 1932. Nyåret 1940 påbörjades för första gången dagliga antecknigar, i en av Esselte utgiven kalender. Utrymmet var synnerligen begränsat och medgav endast korta noteringar, även av personlig natur.
Materialet har utnyttjats av forskare som behandlat 1900-talets första hälft, men det har inte fått någon konsekvent presentation. Det har därför befunnits angeläget för Kungl. Samfundet att göra det tilgängligt för en av 1900-talspolitiken intresserad läsekrets.
Utgivare är Ulf Larsson, som genom de centrala placeringar han haft i regeringskansliet under bl.a. Olof Palmes statsministertid fått tillgång till den muntliga traditionen om Per Albin Hansson.
Titel: Per Albin Hanssons anteckningar och dagböcker 1929–1946
Utgivare: Ulf Larsson
Skriftserie: Handlingar del 34
Utgivare: Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia
Bandtyp: Bunden
Utgivningsår: 2011
Antal sidor: 307
ISBN: 978-91-85104-38-3
ISSN: 0347-8505
Metta Magdalena Lillies dagbok 1737-1750
Metta Magdalena Lillies dagbok 1737-1750. En västgötsk släktkrönika. Utgiven genom Jessica Eriksson.
År 1737 fick den då 28-åriga adelsdamen Metta Magdalena Lillie en skrivbok av sin bror Claes. Det blev upprinnelsen till ett 13 år långt dagboksskrivande, som avslutades i samband med att hon 41 år gammal giftes bort med en sex år äldre änkling med fem barn (1750).
Metta Lillie var äldsta dotter till Ulrika Eleonora Hierta och krigshjälten Jean Abraham Lillie, som tack vare sitt försvar av Nya Älvsborg vid danskarnas anfall år 1719 blev upphöjd i friherrligt stånd. Familjen levde i Västergötland och dagboken har tillkommit växelvis på herrgårdarna Hjärtared, mellan Ulricehamn och Borås, och Bjärka, väster om Skara. De var båda i familjens ägo, men det var främst den förstnämnda som Metta Lillie och hennes systrar bebodde tillsammans med modern efter faderns bortgång 1738.
I dagboken berättas det bl.a. om händelser inom familjen och om resor som Metta Lillie tillsammans med sina systrar företar till olika släktingar. Många kommer också på besök till familje. Alla dessa personer nämns vid namn, oftast med en notering om släktrelationen till Metta Lillie och hennes föräldrar.
Metta Lillies varma religiositet framträder tydligt i dagboken. Hon kallar sig själv för ”en sökande äffter dän Eviga saligheten”, och ofta övergår anteckningarna i hängivna böner. Hon intresserade sig också för sådant som hände i Sverige på riksnivå. Bland annat skildrar hon det ryska kriget 1741–1743, Stora daldansen (dalkarlarnas marsch till Stockholm 1743) och tronföljaren Adolf Fredriks bröllop med prinsessan Lovisa Ulrika av Preussen (1744).
Metta Lillies dagbok ger en god inblick i hur en adelskvinna levde på landsbygden vid 1700-talets mitt. Texten är ett ovanligt tidsdokument, som belyser hur begränsat en kvinnas liv var, när det gällde att påverka samhället och den egna livssituationen, men som samtidigt skildrar hur adelskvinnorna skapade mening i sina liv genom sina många kontakter och starka sociala band.
Överbefälhavare Lennart Ljungs tjänstedagböcker 1978-1983 och 1984-1986
Överbefälhavare Lennart Ljungs tjänstedagböcker 1978-1983 och 1984-1986. Utgivna genom Evabritta Wallberg.
General Lennart Ljung var Sveriges överbefälhavare åren 1978–1986. Under åren 1980–1986 förde han dagliga anteckningar. Från år 1978 finns också några kortare anteckningar bevarade.
Anteckningarna, som nästan enbart behandlar tjänsteärenden, är omfattande och detaljkrika och har i allmänhet dikterats i omedlebar anslutning till de händelser som de skildrar.
Två spektakulära inrikespolitiska frågor dominerade Lennart Ljungs ÖB-tid: grundstötningen av den sovjetiska u-båten U 137 i Gåsefjärden natten till den 28 oktober 1981 och de följande årens upprepade ubåtskränkningar samt anskaffningen av ett nytt stridsflygplan JAS 39 Gripen. Andra viktiga inrikespolitiska händelser var fem regeringsombildningar om mordet på Olof Palme. På det utrikespolitiska området var krisen i Polen 19080–1981 och kriget Iran-Irak betydelsefulla händelser.
Anteckningarna vittnar om de allt frostigare relationerna till Sovjetunionen under de här åren, i första hand orsakade av de upprepade ubåtskränkningarna. Finland och Sveriges speciella förhållande till landet får sin belysning liksom också försvarsmaktens nära kontakter med övriga nordiska länder.
Försvarets pressade ekonomi var ett överskuggande problemunder Ljungs tid som ÖB. Otillräckliga anslag, stigande kostnader för utvecklingen av JAS och satsningen på ubåtsjakt frestade hårt på den ekonomiska planeringen och stora omprioriteringar krävdes. Detta tvingade fram ständiga omorganisationer och sammanslagningar och/eller nedläggning av förband blev vanligt samtidigt som hotet från Sovjetunionen alltjämt upplevdes starkt och krävde ett upprätthållande av försvarskraften. De nödvändiga omprioriteringarna frestade hårt på lojaliteten inom försvarets högsta ledning och inte minst mellan försvarsgrenarna.
Lennart Ljungs omvittnade lugn, hans diplomati, låga framtodning och fasta ledarskap bör ha varit en stor tillgång under dessa för försvaret händelserika och arbetsfyllda år. Detta återspeglas tydligt i hans dagboksanteckningar.
ISBN 978-85104-35-2 (del 31) och 978-85104-36-9 (del 2)
ISSN 0347-9579
Axel Reuterholms dagboksanteckningar under riksdagen i Stockholm 1738-39
Axel Reuterholms dagboksanteckningar under riksdagen i Stockholm 1738-39. Utgivna genom Göran Nilzén. Stockholm 2006. ISBN 91-85104-33-7.
Föreliggande utgåva består av de dagboksanteckningar Axel Gottlieb Reuterholm gjorde under den omvälvande riksdagen 1738–39, då hattpartiet grep makten och störtade kanslipresidenten Arvid Horn och dennes anhängare som utgjorde mösspartiet. Härmed inleddes en ny konstitutionell utveckling.
När Axel Reuterholm i maj 1738 anlände till Stockholm från sin hemort Falun i Dalarna för att bevista sin första riksdag, var han endast 24 år gammal. Han följde från första parkett den utdragna partikampen på riksdagen och beskriver – med vissa undantag – dag för dag sina intryck. Välkänd är t.ex. hans skildring av detskandalartade uppträdet på riddarhuset den 7 mars 1739, då frågan om mössriksrådens avsättning avhandlades.
Dagboken ger vid handen att Axel inte endast intresserade sig för dagspolitiken utan även besatt förmågan att dra i trådarna bakåt i tiden för att förklara maktskiftet 1839. Detta framgår av de i dagboken insprängda ”sagorna”, i vilka de politiska aktörerna och de länder som spelade en roll för den svenska utrikespolitiken försetts med fiktiva namn. I sagorna beskrivs 1720- och 1730-talens maktstrider såväl inrikes- som utrikespolitiskt, de utrikespolitiska motsättningarna samt den tilltagande oppositionen mot Arvid Horns maktställning.
Anteckningarna ger också inblickar i livet i Stockholm. Huvudstaden fylldes av riksdagsmän och andra som hade ärenden till riksdagen och ämbetsverken, det politiserades på kaffehusen, och umgängeslivet var intensivt. Ur politisk synvinkel är det intressant att se i vilka kretsa Axel, som sympatiserade med mössorna, rörde sig.
Unionsåret 1905- dramatik och vardag. Två brevväxlingar
![Unionsåret 1905- dramatik och vardag. Två brevväxlingar. Wilhelm och Lisinka Dyrssen, Joachim och Martina Åkerman. Utgivna genom Evabritta Wallberg, Stockholm 2005. ISBN 91-85104-32-9 [unionsåret_1905]](http://kungligasamfundet.se/wp-content/uploads/2012/04/unionsåret_1905.jpg "Unionsåret 1905- dramatik och vardag. Två brevväxlingar. Wilhelm och Lisinka Dyrssen, Joachim och Martina Åkerman. Utgivna genom Evabritta Wallberg, Stockholm 2005. ISBN 91-85104-32-9 [unionsåret_1905]")
Unionsåret 1905- dramatik och vardag. Två brevväxlingar. Wilhelm och Lisinka Dyrssen, Joachim och Martina Åkerman. Utgivna genom Evabritta Wallberg, Stockholm 2005. ISBN 91-85104-32-9.
Amiral Wilhelm Dyrssen (1858-1929) var 1904-1916 högste befälhavare och chef för Kustflottan, åren 1906-1907 var han sjöminister. Han var gift med Lizinka af Ugglas (1866-1952), en kvinna starkt engagerad i bl.a. det frivilliga försvarsarbetet. Makarna upprätthöll en nära nog daglig brevkontakt under Wilhelms många sjökommenderingar. Under den svensk-norska unionens sista år, från april till mitten av oktober 1905, då Wilhelm hade uppdraget att med Kustflottan skydda Göteborg och Västkusten, utväxlades 252 brev.
Kaptenen, sedermera generallöjtnanten och borgarrådet Joachim Åkerman (1868-1958) deltog som militär expert vid Karlstadförhandlingarna 31/8-23/9 1905. Genom sitt giftermål med Martina Björnstjerna (1874-1955) var han nära släkt med familjen Dyrssen. Makarna Åkerman hade brevkontakt under förhandlingsdagarna, och deras brevväxling då omfattar 35 brev.
Korresponderna, som här ges ut i sin helhet, skildrar Kustflottans vakthållning och förberedelser för strid och vittnar om hur nära ett sammanbrott förhandlingarna i Karlstad var. De berättar också om det dagliga livet i staden (Stockholm) och på landet i krisens skugga och ger en bild av det nära umgänget inom de dyrssenska och björnstiernska släktkretsarna.
Till utgåvan har fogats Wilhelm Dyrssens brevväxlingar med sjöministrarna Louis Pallander af Vega och Arvid Lindman liksom Chefen för Sjöförsvarsdepartementets komandoexpedition Carl August Ehrensvärds brev till Wilhelm Dyrssen. Genom dessa hittills okända brev får vi de ansvarigas bedömningar av lägets allvar och deras beslut om åtgärder om kriget hade kommit. Vi har här i brevform krigsplanläggningen för sjöförsvaret år 1905.
Den stora kyrkofesten för Sankta Katarina i Vadstena år 1849
Den stora kyrkofesten för Sankta Katarina i Vadstena år 1849. Samtida texter med översättning och kommentar. Utgivna genom Birgitta Fritz och Lars Elfving. Stockholm 2004. ISBN 91-85104-31-0.
Berättelsen om det stora kyrkofesten i Vadstena i augusti år 1489 är något så unikt som ett medeltida reportage, skrivet av klosterbrodern Nils Ragvaldsson ett tiotal år efter festen. Det handlar om några exceptionella dagar i Vadstena klosters historia, då dess rika andliga liv nådde något av en kulmen i de högtidliga och färgstarka ceremonier som genomfördes vid Sankta Katarina translation. Kyrka och statsmakt med ärkebiskop och riksföreståndare i spetsen samverkade magnifikt i klosterkyrkan, när benen av Katarina Ulfsdotter, den saligförklarade dottern till heliga Birgitta, togs upp ur sin grav i kyrkans golv och omständligt lades i skrin och andra relikgömmor. En lång och välkomponerad huvudpredikan på latin hölls av en lärd kanik från Uppsala, Jakob Gislesson. Med sin detaljerade redogörelse för hur kyrkorummet anpassats för den förväntade tillströmningen av besökareoch hur det smyckats med bilder, ljus och textilier inför högtiden, med sin beskrivning av de olika gudstjänsterna och de liturgiska momenten, processionerna och den flerstämmiga sången och med sin skildring av hur de höga gästerna togs emot och fick avskedsgåvor och mycket annat är relationen en viktig källa av stort allmänt intresse för vår kunskap om en föga känd sida av medeltidens samhällsliv.
Berättelsen, festens huvudpredikan och en hyllningsdikt till Sankta Katarina trycks i den föreliggande volymen med översättning till nusvenska och språkliga och sakliga kommentarer.
Johan Arckenholz, Sagu-brott af 1734 års Riksdag i Stockholm
Johan Arckenholz, Sagu-brott af 1734 års Riksdag i Stockholm. Utgiven genom Ingemar Carlsson. Stockholm 2003. ISBN 91-85104-30-2.
Senare historikern Johan Arckenholtz (1695-1777) skrev som ung kanslitjänsteman en berättelse om 1734 års riksdag, som är ett märkligt dokument. Det rör sig om en närmast journalistisk granskning av spelet bakom kulisserna vid denna – som det skulle visa sig – avgörande riksdag, som blev upptakten till svensk historias första parlamentariska partiskifte 1738-39.
Arckenholtz satt inte själv i riksdagen men däremot på flera utmärkta observationsposter: i kansliet mitt i det utrikespolitiska arbetet och med stor vän- och umgängeskrets inte minst bland åsiktsfränder kring Arvid Horns maktägande regim. Där uppfattade han mycket av det som skedde i det som syntes ske, och mycket av vad han berättar skulle idag kunna kallas ”oral history”.
Sagu-Brott är en för hornska sidan djupt partisk skrift, giftig och inte så litet hånfull mot den gyllenborgska opposition som misslyckades politiskt 1734 men vid nästa riksdag 1738-1739 skulle återkomma som frihetstidens
segrande hattparti.
Skriften är också ett av epokens första kvicka och än idag läsbara politiska alster, typiskt nog jämnårig med Dahlins ”Argus”. Den var nog aldrig tänkt att spridas, än mindre publiceras, och detta sker nu för första gången efter mer än 265 år.
Östen Undén. Anteckningar 1952 – 1966
Östen Undén. Anteckningar 1952 – 1966. Utgivna genom Karl Molin. Stockholm 2002. ISBN 91-85104-29-9.
”Jag är oförmögen att föra dagbok”, skrev Östen Undén i sin anteckningsbok i augusti 1918. Vid ett annat tillfälle skrev han att anteckningarna inte kunde kallas dagbok, eftersom de inte gav helheten. Han skrev ju bara ned ”en och annan sak som stöd för minnet”, möjligen kunde det bli till nytta vid ett framtida memoarskrivande. För eftervärlden väger dessa invändningar lätt. Östen Undén (1886-1974) var en av de centrala personligheterna i svensk politik under 1900-talet. I mer än 25 år fungerade han som minister och hans person kom, utan att vara okontroversiell, att omges med en enastående respekt. Mot den backgrunden är det givet att hans privata anteckningar är en central källa till 1900-talets politiska historia.
Anteckningarna börjar redan 1918, då Undén var konsultativt statsråd. De upphör snart, men återupptas 1924, det år då han för första gången tillträdde som utrikesminister. De upphör igan på hösten 1926 och återupptas inte förrän nästan 20 år senare, den 27 juni 1945. Det var den dag då Undén meddelade Per Albin Hansson att han var beredd att åter bli Sveriges utrikesminister. Anteckningarna löper sedan med endast kortare uppehåll ända fram till 1966.
Anteckningarna ger koncisa upplysningar om de flesta större frågor som hamnat på utrikesministerns bord. Här och var växer texten ut till bredare skildringar. Det gäller t.ex det s.k. Genève-protokollet hösten 1924, beslutet att lämna ut baltiska flyktingar till Sovjet hösten 1945 och Chrustjovs inställda resa sommaren 1959. Men Undén följde också noga det inrikespolitiska skeendet och gjorde t.ex. utförliga anteckningar om tre viktiga beslut i svensk parlamentarism: om vänstersamverkan i oktober 1919, om koalition mellan socialdemokraterna och bondeförbundet i september 1951 och om koalitionens upplösning i oktober 1957.
På det privata planet är anteckningarna diskreta men långt ifrån opersonliga. De vittnar om författarens starka känslor för familjen och de nära vännerna och de återger hans tankar när åldern till sist gjorde sig påmind och hälsan sviktade.
Östen Undén. Anteckningar 1918–1952
Östen Undén. Anteckningar 1918–1952. Utgivna genom Karl Molin. Stockholm 2002. ISBN 91-85104-28-0.
”Jag är oförmögen att föra dagbok”, skrev Östen Undén i sin anteckningsbok i augusti 1918. Vid ett annat tillfälle skrev han att anteckningarna inte kunde kallas dagbok, eftersom de inte gav helheten. Han skrev ju bara ned ”en och annan sak som stöd för minnet”, möjligen kunde det bli till nytta vid ett framtida memoarskrivande. För eftervärlden väger dessa invändningar lätt. Östen Undén (1886-1974) var en av de centrala personligheterna i svensk politik under 1900-talet. I mer än 25 år fungerade han som minister och hans person kom, utan att vara okontroversiell, att omges med en enastående respekt. Mot den backgrunden är det givet att hans privata anteckningar är en central källa till 1900-talets politiska historia.
Anteckningarna börjar redan 1918, då Undén var konsultativt statsråd. De upphör snart, men återupptas 1924, det år då han för första gången tillträdde som utrikesminister. De upphör igan på hösten 1926 och återupptas inte förrän nästan 20 år senare, den 27 juni 1945. Det var den dag då Undén meddelade Per Albin Hansson att han var beredd att åter bli Sveriges utrikesminister. Anteckningarna löper sedan med endast kortare uppehåll ända fram till 1966.
Anteckningarna ger koncisa upplysningar om de flesta större frågor som hamnat på utrikesministerns bord. Här och var växer texten ut till bredare skildringar. Det gäller t.ex det s.k. Genève-protokollet hösten 1924, beslutet att lämna ut baltiska flyktingar till Sovjet hösten 1945 och Chrustjovs inställda resa sommaren 1959. Men Undén följde också noga det inrikespolitiska skeendet och gjorde t.ex. utförliga anteckningar om tre viktiga beslut i svensk parlamentarism: om vänstersamverkan i oktober 1919, om koalition mellan socialdemokraterna och bondeförbundet i september 1951 och om koalitionens upplösning i oktober 1957.
På det privata planet är anteckningarna diskreta men långt ifrån opersonliga. De vittnar om författarens starka känslor för familjen och de nära vännerna och de återger hans tankar när åldern till sist gjorde sig påmind och hälsan sviktade.
Dag Hammarskjöld. Ungdomsårens vittnesbörd
Dag Hammarskjöld. Ungdomsårens vittnesbörd. Brev och uppteckningar 1925 – 1931. Utgivna genom Karl. E. Birnbaum. Stockholm 2001. ISBN 91-85104-27-2.
Den postumt utgivna dagboken ”Vägmärken” har varit – och förblivit – den främsta källan till kunskap om Dag Hammarskjölds person. Under det senaste årtiondet har emellertid nytt källmaterial blivit tillgängligt som belyser Hammarskjölds liv. Det handlar framför allt om dokument från ungdomsåren i slutet av 1920-talet.
Denna volym innehåller de viktigaste av dessa handlingar, nämligen de många breven till de två närmaste vännerna från studietiden i Uppsala: Rutger Moll och Jan Waldenström. Breven ger goda inblickar i den unge Dag Hammarskjölds vardagsmiljö och i hans inre utveckling under viktiga år av hans liv, i en process som han ibland benämnt ”människo- blivandet”. Detta nya källmaterial både kompletterar och nyanserar helhetsbilden av människan Dag Hammarskjöld och ökar vår förståelse av de ideal som präglade hans gärning som ämbetsman och som Förenta Nationernas generalsekreterare.
Carl Otto Mörners relation av år 1810 om resan till Paris och tronföljarvalet i Örebro
Utgivna genom Magnus och Aare Mörner. Stockholm 2000. ISBN 91-85104-26-4
Carl Otto Mörners relation av år 1810 om resan till Paris och tronföljarvalet i Örebro. Utgivna genom Magnus och Aare Mörner. Stockholm 2000. ISBN 91-85104-26-4.
”Kungamakaren” Carl Otto Mörner (1781–1868) har i två, av forskningen välkända och flitigt citerade relationer skildrat hur han i juni 1810 for till Paris och erbjöd marskalk Jean Baptiste Bernadotte att bli svensk tronföljare – en egenartad episod i Sveriges historia. Den ena relationen, ”Kort berättelse om ursprunget till thronföljare-valet i Örebro år 1810”, trycktes i Stockholm 1829. Den andra, ”Några ord om första tanken och ursprunget till Bernadottes kallande till Sveriges kronprins”, utgav han vid hög ålder 1853. I bägge fallen ingrep censuren och bara enstaka exemplar av dessa två originalupplagor överlevde, men båda har senare nyutgivits.
När Magnus Mörner 1987 förberedde en biografi över Carl Otto Mörner för svenskt biografiskt lexikon, fann han ytterligare en relation av Mörners hand i Nordiska museets arkiv: ”Några anmärkningar samt Berättelse om min resa 1810 Junii & Julij”. Denna relation är på sista sidan daterad till den 24 augusti 1810 och alltså – i motsats till de tidigare tryckta versionerna – författad omedelbart efter resan till Paris och tronföljarvalet i Örebro. Den har därigenom ett källvärde som, tillsammans med textens språkliga omedelbarhet, gör en edition i Kungl. Samfundets Handlingar motiverad. Som bilaga till relationen publiceras ytterligare en otryckt primärkälla – en rapport från Bernadottes halvofficiella ombud i Örebro J.A. Fournier till honom i september 1810. Tillsammans med Magnus Mörners utförliga kommentarer bidrar de två dokumenten till att fördjupa vår bild av händelserna sommaren 1810.
Thede Palms anteckningar
Thede Palms anteckningar. Utgivna genom Evabritta Wallberg. Stockholm 1998. ISBN 91-85104-24-8.
Den svenska militära underrättelsetjänsten sköttes ursprungligen av de till vissa legationer knutna militärattachéerna, och först under Andra världskriget började en modern, hemlig underrättelseorganisation växa fram. Det var den s.k. C-byrån, tilll vilken ett antal unga akademiker, bland dem lundensaren Thede Palm, knöts som medarbetare. I samband med krigsslutet lades C-byrån ned men ersattes av T-kontoret, vars förste och ende chef Palm blev.
T-kontoret upphörde 1964 I samband med att den hemliga underrättelse- och säkerhetstjänsten omorganiserades. Den nya organisationen kom att bli känd under namnet IB.
Omkring 1990 skrev Thede Palm ned de här utgivna minnesanteckningarna från sitt liv inom den hemliga svenska militära underrättelsetjänsten. Han skildrar inledningsvis hur han rekryterades till C-byrån, hur arbetet där gick till och vilka kontakter som knöts inom och utom riket – allt viktiga erfarenheter inför arbetet I T-kontoret. Tyngdpunkten i framställningen ligger på samarbetet med myndigheter inom och utom Sverige. Särskilt skildringen av kontakterna med utländska kolleger väcker intresse. Livfullt och ofta med humor beskriver han samarbetet med de nordiska länderna, framförallt Danmark och Norge, och med övriga NATO-länder, särskilt USA och Tyskland.
Thede Palm betonar de personliga relationernas betydelse I denna speciella bransch. Det är inte de stora organisationerna som samarbetar utan de enskilda människorna, och det förtroende som uppstår mellan dem är viktigt. Betydelsefullt är också stödet från de överordnade, I Palms fall överbefälhavarna Helge Jung och Nils Swedlund och försvarsstabscheferna C.A. Ehrenswärd och Richard Åkerman. Bilden av den ensamme underrättelsemannen växer dock gradvis fram och förklarar kanske, varför Thede Palm aldrig kom över det sätt på vilket han tvingades lämna sin befattning vintern 1964.
Carl Pipers och Carl Gustaf Renschiölds mottagna brev 1709—1713
Carl Pipers och Carl Gustaf Renschiölds mottagna brev 1709—1713. Utgivna genom Lars Otto Berg. Stockholm 1997. ISBN 91-85104-23-X.
Under slaget vid Poltava år 1709 blev såväl överstemarskalken greve Carl Piper (1647 – 1716) som fältmarskalken greve Carl Gustaf Rehnschiöld (1651 – 1722) tillfångatagna av ryssarna. Bägge två tillhörde Karl XII:s närmaste krets, och de byggde under fångenskapen i Moskva upp en särskild förvaltning för att sköta de frågor som var förbundna med de svenska krigsfångarna i Ryssland.
Deras verksamhet i Moskva har avsatt handlingar av olika slag. En del av dem är redan tidigare utgivna av Kungl. Samfundet: 1906 publicerades Carl Pipers dagbok för åren 1709 – 1714, och 1911 trycktes de från Piper och Rehnschiöld utgångna breven. För att komplettera dessa utgåvor utges nu de brev som Piper och Rehnschiöld mottog under sin tid i Moskva och som ingår i en mindre känd volym i Ängsöarkivet.
Piper hade av Karl XII fått i uppdrag att söka komma överens med tsar Peter om principerna för en fångutväxling och att verka för fred mellan rikena. I breven möter uppgifter om hur detta arbete fortskred. Misstänksamheten var stor och verkliga eller påstådda övergrepp mot fångarna i det ena landet möttes omgående med repressalier mot fångarna i det andra. Brevväxlingen var osäker och tog lång tid på gund av alla hinder som restes. Breven från Sverige skulle vara avfattade på tyska för att underlätta ryssarnas kontroll.
De här utgivna breven ger en inblick i de problem som ”fångförvaltningen” städes inför då det gällde fångutväxlingen, men även då det gällde fångarnas dagliga uppehälle: pengar t. ex., saknades och måste lånas upp på olika sätt. I vissa fall ges även belysande bilder ur krigsfångarnas tillvaro i såväl Ryssland som Sverige.
Vadstenadiariet. Latinsk text med översättning och kommentar
Vadstenadiariet. Latinsk text med översättning och kommentar. Utgivet genom Claes Gejrot. Stockholm 1996. ISBN 91-85104-22-1
Vadstenadiariet. Latinsk text med översättning och kommentar. Utgivet genom Claes Gejrot. Stockholm 1996. ISBN 91-85104-22-1.
Vadstenadiariet (Diarium Vadstenense) är en av våra mest kända källtexter – en guldgruva för alla som vill bekanta sig med Sverige under senmedeltiden.
Vi möter där det fromma och flitiga klosterfolket i Heliga Birgittas kloster i vardag och fest. Bröderna berättar t.ex. om de magnifika arrangemangen i Vadstena år 1455, när en svensk kungadotter invigdes till syster, och år 1489, när Birgittas dotter Katarina skrinlades i närvaro av bl.a. riksföreståndaren Sten Sture den äldre. Men de innehållsrika notiserna i Vadstenadiariet har ofta en mer personlig prägel än så. Bland mycket annat kan vi läsa om vissa bröders kritik mot abedissan, om klostrets hemliga skattgömma, om lekbroder Ragvald som föll ned från taket när han skulle plocka ned utsmyckningar, om syster Kristina som hade värmt sig med otillåtna pälskläder och om syster Cecilia som i förtvivlan sprang och gömde sig när hon mot sin vilja valts till klostrets abedissa. Texten blickar också ut mot världen utanför klostermurarna och låter ett myller av personer träda fram: kungar och biskopar, riddare och krigsmän, kättare och upprorsmän, hantverkare och konstnärer, borgare och bönder – alla sedda från klostrets horisont.
Vadstenabrödernas detaljrika text, tillkommen under drygt ett och ett halvt sekel, presenteras här på ett lättillgängligt sätt i ny svensk översättning sida vid sida med den latinska originaltexten. Texten åtföljs av en löpande innehållskommentar.